Arkeoastronomi är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som på senare tid blivit mer och mer uppmärksammat världen över. Begreppet arkeoastronomi har hämtats ifrån de båda grekisk-antika orden arkeologi och astronomi, vars betydelser behandlar läran om det förflutna respektive kunskapen om himlakropparna.

I de flesta kulturfolks urgamla mytologier har gudarna alltid behärskat himlavalvet vars planeter, stjärnor och stjärnbilder alltid har setts som de gudomligaste av alla symboler. Det blev därför naturligt för forntidens folk att iakttaga och sedan studera solens och månens årliga cykler. Genom att förfäderna följde fenomenen på himlavalvet lades grunden för astronomin och därmed kunskapen om tideräkning, vars måttstock vanligtvis blev solens upp- och nedgångar vid horisonten.

I resterna av de gamla högkulturerna har arkeoastronomisk forskning visat att stenformationer, gravmonument, tempelbyggnader och pyramider ofta har haft avancerade astronomiska syften. Nämnas kan maya-, aztek- och inkakulturernas kalendariska solpyramider och solvisare, Stonehenge, New Grange, egyptiernas pyramider samt babyloniernas ziggurater (observationstorn). I Sverige har arkeoastronomiska studier av de bronsålderstida skeppsformationerna Ales stenar och Stenhed uppenbarat att dessa båda stenanläggningar har ställts på plats för att markera vårdagjämningen och höstdagjämningen samt solens vändpunkter vid vintersolståndet och sommarsolståndet, d v s för tideräkningens skull. I realiteten är alltså världsunika Ales stenars och Stenheds motställda soltidsstenar så exakt placerade att de även idag kan användas för att beräkna solårets 365 dagar och dygnets 24 timmar. Med solen som riktmärke byggdes också den 5.000-åriga Havängsdösen belägen några mil ifrån Ales stenar och Stenhed. Detta innebär att forntidens nordbor, även i jämförelse med andra förhistoriska kulturfolk, har haft utomordentliga astronomiska och matematiska kunskaper.

© BG Lind