Nya upptäckter vid Ales stenar 2010

Stranden vid Ales stenar, Kåseberga

Ales stenar är belägna på Kåsebergaåsen 42 meter över havet. Branten till stranden har en lutning på ca. 60°. Foto: Erik Tenland.

För att komma vidare med denna fråga, måste vi först utreda vilka förutsättningar som förelåg längs stranden för en eventuell transport av dessa tunga block uppför branten och till uppställningsplatsen uppe på platån.

I strandbrinken nedanför Ales stenar ser man två generationer av klappersten, vilka måste härröra från de två höga havsytenivåerna 4600 och 3000 BC. Strandbrinken just väster om Kåseberga hamn. Här syns två generationer strandklapper från de höga havsnivåerna 4600 och 3000 BC. Under ligger morän från istiden. Över ligger ett 5 cm lager av kol och humus, 1,3 m mycket hårt packad finmo och 0,8 m sandiga skredmassor. Det undre strandlagret består av sand och klappersten. Dess övre nivå är avvägd till +3,76 m vilket innebär att det når 2,4 m upp över havsytan Stranden vid Ales stenar, Kåseberga Österlen 21 4600 BC. Det övre strandlagret består av klappersten. Dess övre nivå ligger på +4,34 m och når 2,7 m upp över havsytan 3000 BC.

Dagens klapperstrand når 1,7 m upp över dagens medelvattenyta. Uppenbarligen var vågornas verkan kraftigare förr då havsnivån var runt 1,5 m högre. Det övre klapperstenslagret (”strand-2”) täcks av ett tunt lager (5 cm) av humus och kol. Ett flertal härdplatser kan identifieras. Detta bär vittnesbörd om mänsklig aktivitet. Vad man gjort vet vi förstås inte, men det bör röra sig om eldar för matlagning eller eldar för att markera hamnplatsen för inkommande båtar. Däröver ligger ett mycket hårt packat, närmast överkonsoliderat, lager av finmo. Det torde röra sig om en vindburen ”löss” som hämtats från de blottade moränytorna och dess omlagrade erosionsprodukter på stranden, blottade för vinden när havet föll 700-500 BC. Därmed torde detta lager härröra från samma sandflyktsperiod som den vid Vitemölla.

Sedan följer ett tunt sandlager med humus vilket tyder på viss jordmånsbildning, ett tunt lager av ren sand (troligen flygsand) och till sist 0,8 m sandigt skredmaterial. Strandförskjutning (kurva; blå över dagens noll) och lagerföljd i strandbrinken. De två strandlagren har sköljts upp av vågorna 2,4 resp. 2,7 m över motsvarande havsnivåer (pilar). Uppsköljning vid dagens strand är 1,7 m (pil). Stand-2 täcks av kol och humus från mänskliga aktiviteter. Finmo-lagret torde vara ett ”lössavlagring”, d.v.s. material blåst från det blottade moränlagret efter havets regression efter 700 BC. Det torde därför härröra från samma sandflyktsperiod som den vid Vitemölla; 600-400 BC. Finmo-lagret är mycket hårt packat (närmast överkonsoliderat). Sedimentutveckling därefter har osäker tidsställning. Vi har låtit C14-datera kol från härdarna över ”strand 2” (Ua 39635): 785 ±20 cal.yrs BC.

35 meter långa Eldhärdar på stranden

Del av eldhärd på stranden, som åldersdaterats till 700-talet f.Kr.
Foto: Nils-Axel Mörner.

Transportvägen för stenblocken. Foto: Bob G Lind.

Vi har låtit C14-datera kol från härdarna över ”strand 2” (Ua 39635): 785 ±20 cal.yrs BC. Innanför strandbrinken mynnar en markant ravin som med största sannolikhet är platsen varifrån de stora blocken fördes från stranden upp på platån och till uppställningsplatsen

Vit markering visar den väg som stenblocken troligtvis transporterats från stranden via ravinen till uppställningsplatsen. Flygfoto: Erik Tenland.

Vår undersökning har kompletterats med flygfotograferingar. I flygbilderna framkommer mycket klart strukturer som förbinder Ales stenar med ravinen. Detta ser vi som en ytterligare och slutlig bekräftelse på vår teori om att detta var vägen för hur man fraktade upp de stora stenblocken från stranden till uppställningsplatsen. Man bör även beakta att vår ravin är den enda plats som erbjuder en något så när flack dragprofil för detta ändamål.

Flygfoto markerande A: Förmodad hamnanläggning. B: Vägen där man fraktade upp stenblocken till uppställningsplatsen. C: Den tidigare gångstigen till Ales stenar åren 1956-2003, igenlagd med gräsmatta 2004. D: Den nuvarande stigen till Ales stenar.

Transportvägen för Ales Stenar

Vägen från stranden, varifrån de tunga stenblocken med stor sannolikhet har transporterats upp till åsen.
Flygfotto: Från den här vinkeln framträder transportvägen för stenblocken tydligt. Foto: Erik Tenland.

Förbluffande samstämmighet

Vår avvägda profil från dagens strand (intill gammal ”hamnanläggning” in vattnet just utanför), genom ravinen och upp över den planare ytan fram till akterstenen av kvartsit som måste ha fraktats hit från fast klyft vid Brantevik. Den undre mörka profilen ger längd och höjd i skala 1:1, medan den ljusgröna profilen har förhållandet 1:10. Det bruna segmentet visar branten vid sidan om ravinen.

• En hamnanläggning just utanför stranden (där ravinen mynnar).
• En strand från tiden i fråga som täcks av humus och kol från mänsklig närvaro.
• En C14-datering som ger åldern 785 ±20 f.Kr. (i kalibrerad ålder).
• En mycket hårt packat (överkonsoliderad) sand där ravinen mynnar mot stranden.
• En markant ravin med områdets lägsta lutningsgradient.
• En av människor stensatt sida av ravinens övre parti.
• En ännu identifierbar ”väg” för stenblocken från stranden mellan ravinen och upställningsplatsen. 

Därmed har vår tidiga hypotes vuxit till en mycket trolig teori. Till detta kommer ”kronan på verket”: C14-dateringen. Provet representerar en intensiv mänsklig aktivitet vid en tid då havet just börjat sjunka efter maximinivån för 3000 år sedan. Direkt innanför är sanden så hårt packad att man måste tala om överkonsolidering, vilket innebär att den utsatts för tryck (t.ex. vikten av stora block och/eller intensivt trampande). Platsen för denna mänskliga aktivitet ligger precis där ravinen mynnar och där den förmodade hamnanläggningen börjar. Det daterade provet är av utomordentlig kvalité: ett ganska stort fragment av rent träkol. Den erhållna åldern är mycket skarp med bara 20 års osäkerhet (42 år med 95,4% sannolikhet). Åldern 785 ±20 år f.Kr. betyder slutet på bronsåldern. Det är då – just då – de stora blocken bör ha dragits från landningsplatsen här på stranden till uppställningsplatsen uppe på höjden.

• Och nu kommer den förbluffande samstämmigheten med den datering som monumentets astronomiska ”missvisning” ger i förhållande till soluppgången vid vintersolståndet, nämligen 0,77°, d.v.s. 700-talet f.Kr (enligt Lind 2006).

• Därmed vill vi hävda att vi inte bara funnit vägen för hur stenblocken kom på plats, utan även givit en datering för när Ales Stenar restes; nämligen i slutet av bronsåldern ca 785 år f.Kr. 

C14-dateringar vid Ales stenar

För tillfället föreligger det 8 C14-dateringar från området intill Ales Stenar. Dessa är listade i fallande ålder i vidstående tabell: 6 prover är inlämnade av Märta Strömberg (MS 1-6), 1 prov av Bob Lind (BL) och 1 av Nils-Axel Mörner (NAM, för denna bok). Åldrarna spänner över en tidsperiod på ca 4000 år. Någon enhetlig datering föreligger alltså inte. Prov Ua 2578 anger att man eldat i monumentets centrum i vikingatid. Dateringen säger 900±84 e.Kr och osäkerheten omspänner med 95,4 % sannolikhet tiden 732–1068 e.Kr. 

Proverna Ua 2579 och 1581 ger åldrar runt 700 e.Kr. med en osäkerhet som med 95,4 % sannolikhet omspänner tiden 443–895 e.Kr. Prov Ua 1581 uppges utgöra kol. Därmed anger den eldat material och inte stående stödpinne. Provet kan därför knappast anses ha någon större signifikans vad gäller åldern för monumentets konstruktion. Detsamma gäller i ännu högre grad för prov Ua 2579 som utgör kolrester i marken utanför monumentet. 

Proverna Lu 4126-4124 ger en ganska samstämmig ålder runt 500 e.Kr. med en osäkerhet, som med 95,4 % sannolikhet, omspänner tiden 226– 686 e.Kr. Viktigast är prov Lu 4126 som uppges utgöra ”träkol under ett orubbat block” (Strömberg, 1997). Under sten N24 hade Strömberg påträffat ”en träkolsbit samt ett bränt ben”. Man kan med fog ifrågasätta dels läget ”under blocket”, dels att blocket verkligen är i ”orubbat” läge. Detta till trots måste detta prov tillmätas stor vikt; så stor att man frågar sig varför inte också det brända benet daterats. Dubbelprov är en mycket god regel, särskilt vid så viktiga tillfällen som detta. Ua 39635 har vi diskuterat tidigare. Det ger en ålder för det tillfälle då de stora kvartsitblocken torde ha släpats upp från stranden till uppställningsplatsen. Erhållna ålder torde därför vara nära knuten till monumentets verkliga konstruktionstid; nämligen 785 ±20 f.Kr.

Prov LuA 4012 visar bara att folk var på platsen redan i yngre stenålder för ca 5200 år sedan. Denna närvaro finns sedan dokumenterad i C14-åldrar ända fram till vikingatid, d.v.s. över en period på ca 4200 år. De 7 tidigare existerande C14-dateringrna gav ingen säker datering av tiden för uppförandet av monumentet Ales stenar. Med vår nya datering synes tiden för uppsläpandet av stenblocken kunna bestämmas till 785 ±20 f.Kr. Detta, i sin tur, stämmer med tidigare gjorda astromomiska beräkningar som konstaterar att Ales stenar ställts på plats någon gång på 700-talet f.Kr. (Se kap. för solbanans förskjutning vid Ales stenar). 

Utformad Bärnstensuggla hittad vid Ales Stenar 1953 Ett betydelsefullt fynd som alldrig tidigare presenterats gjordes av dåvarande markägaren och lantbrukaren Edvin Jönsson vid höstplöjningen 1953. Han fann då i en plöjningsfåra, ett tiotal meter från den s.k. kallade roderstenen en vackert formad bärnsten (7x4 cm) som vid närmare betraktelse hade formen av en uggla. Edvin Jönsson insåg inte värdet av det fynd som han hade gjort. Men han tog ändå med sig bärnstensugglan hem till familjegården. Där kom den sedan att bli liggande på logen i flera år. Först långt senare blev ugglan försedd med sockel och placerad i familjens finrum. Bärnstensugglan är idag i säkert förvar och historien väl verifierad.

Sista delen av vägen till Ales Stenar, Här plöjdes bärnstensugglan
fram vid höstplöjningen 1953.

Den röda punkten markerar enligt Edvin Jönssons son, John Jönsson,
fyndplatsen för bärnstensugglan.

Frågan är nu, hur hamnade bärnstensugglan vid Ales stenar? Kan fyndet av ugglan möjligtvis vara kopplat till syftet med den astronomiska uppställningen av stenarna? Det är inte alls omöjligt, ty som mytologisk fågel hör ugglan inte hemma i den nordiska mytologisfären. Däremot passar den bra in hos de antika grekerna och längre än så, hos fenicierna d.v.s kananéerna och egyptierna. I Grekland var ugglan helgad åt gudinnan Pallas Athena, vishetens och nattens gudinna. Hos de mykenska grekerna sågs Athena som krigskonstens gudinna, d.v.s. hon symboliserade visdom, kunskap, strategi och taktik. Men hon kunde också framställas som en gudinna med fredliga avsikter, framförallt när det gällde konst och vetenskap som hon i myten dyrkade högt.

Inristade motiv i Ales stenar och Järrestad

Det finns ett stort antal skålgropar från bronsåldern inknackade i Ales stenar. På två av stenarna bildar en grupp av 4 respektive 6 skålgropar snygga motiv som är påfallande lika stjärnbilderna Delfinen och Svanen. Dessa stjärnkonstellationer är belägna sida vid sida på stjärnhimlen ovanför Ales stenar. Hypotesen om att de aktuella stenarna skulle ha varit försedda med skålgropssymboler redan när de placerades uppe på Kåsebergaåsen faller på sin egen orimlighet. De fyra skålgroparna på sten 8 i den södra sidoborden räknat från stävstenen i nordväst, liknar inte bara Delfinen och Lyran utan även formen av Ales stenar och dess relationer till solens upp- och nedgångar vid vinter- och sommarsolstånd. Inristningen som visar en miniatyrkalender av Ales stenar är en ”solklar” bekräftelse på att monumentet har byggts under bronsåldern! För ingen kan väl längre tro, att de fyra skålgroparna i stenen, dvs 8x1 har hamnat där av en slump med sina direkta relationer till solens uppoch nedgångar vid vinter- och sommarsolstånd. Och inte nog med detta...

Soluppgången vid vintersolståndet	Solnedgången vid vintersolståndet
Solnedgången vid sommarsolståndet	Soluppgången vid sommarsolståndet

Samma skålgropssymboliska form och samma astronomiska relationer till soluppgången och solnedgången vid vinter- och sommarsolstånd återfinns även hos en bronsåldersristning i Järrestad ca 2 mil från Ales stenar. Det anmärkningsvärda med denna ristning är, att det i den även finns en sidolinje ristad mellan de fyra skålgroparna. Sett från ett fågelperspektiv får detta ristningen att bilda ett skeppsmotiv som är identiskt med Ales stenars skeppsformation. Historieprofessorn Åke Ohlmarks uppmärksammade för länge sedan detta faktum och har beskrivit likheterna på följande sätt ”då skeppets konturer torde vara de som avbildas i en grundritning på Skånes yngsta och största hällristning från 400-talet f.Kr. måste Ales stenar vara äldre än så”.

Det solrelaterade skeppsmotivet i Järrestadsristningen. I förhållande till skeppsmotivets skålgropar går solen upp och ned vid tiden för vinter- och sommarsolstånd. Den astronomiska relationen är alltså densamma som solens relationer till Ales stenar. Foto: Bob G Lind, 1995.

Soluppgången vid vintersolståndet

Soluppgången över det inristade solskeppets stävparti vid tidpunkten för vintersolståndet. Foto: Bob G Lind, 1995.

Nyupptäckt triangelformat skålgropsmotiv på sten 8x2
avgör totalt till slut Ales stenars ålder och funktion

Motivet sett uppifrån

horisontella ytan på stenen. Triangelns skålgropsspets har sett från mitten av triangelbasen en exakt orientering till soluppgången vid vintersolståndet. Tillsammans med det symboliska miniatyrskeppet på den motställda stenen finns det nu ett tillräckligt underlag att utesluta en datering till vikingatid, eller strax dessförinnan. Det föreligger alltså med skålgropsmotivens orientering på stenarna mycket starka bevis för att Ales stenar har byggts under Bronsåldern, och att detta har hugfästs med de aktuella inhuggningarna i stenarna.

Soluppgången över triangelspetsen vid Vintersolståndet

Sten 8x2 Vintersolståndet 2010.12.22: Arkeoastronomisk dokumentation av soluppgången vid havshorisonten kl. 08.36 i förhållande till skålgropsmotivets triangelspets. Foto: Bob G Lind. Bevittnat av Torbjörn Schiött samt Magnus Göthlund, dokumentärfilm

Till de solempiriska faktan framträder i stenkonstruktionen en rektangulär grundplan var i de fyra 8:e motställda stenarna är uppställda efter solens upp- och nedgångar vid vinter och sommarsolståndet. i centrum av den rektangulära planen står fyrhörningen vars tolfte 12:e stenar sett från dess mittpunkt markerar vädersträcken norr, söder, öster, väster.